Uteblivet missfall

Jag visste inte om jag skulle dela med mig av detta eller när. Det jag kommer skriva om är många tysta om men jag känner att det är viktigt att dela med sig om det (om man orkar). Jag är väldigt öppen av mig och känner att jag vill skriva om det då andras berättelser och blogginlägg har hjälpt mig. Trots att det inte finns så mycket om det.

Som jag skrivit innan så vill vi självklart ha ett syskon till Elton. Innan trodde jag att jag ville ha 4 år mellan barnen men sen Elton kom så har jag känt att jag velat ha ett till barn tidigare. Vi var på klinisk genetik i november och efter besöket bestämde vi oss att för att försöka få ett barn till. Vi hade världens tur och blev gravida direkt. Från plusset på stickan var jag både glad och så orolig.

Tanken var att vi idag skulle göra ett moderkaksprov då jag idag skulle vara inne i vecka 12. Istället blev det idag ett besök för att få piller då jag fått ett uteblivet missfall. Ordet missfall har alltid skrämt mig och jag trodde inte vi skulle få vara med om det. Ett uteblivet missfall är när kroppen inte själv stött ut embryot/fostret. Utan man fortsätter med sina graviditetssymtom.

För cirka 2 veckor sedan var jag hos barnmorskan, jag bad då om ett ultraljud för att vi skulle veta lite mer exakt med vilken vecka jag var i då jag skulle göra moderkaksprov. Barnmorskan kunde då inte se något på ultraljudet (var då i Vecka 9). Så jag fick komma åter efter helgen då läkaren skulle kolla med ett vaginalt ultraljud. Jag och Tom hade gjort ett ultraljud cirka 2 veckor innan och då såg vi hjärtat slå (vi blev dock flyttade bakåt i tiden). Så det kändes konstigt att hon då inte ens kunde se fostret då jag varken blött, haft smärta och mått skit av mitt illamående.

Helgen var tuff och vi hade tid på måndag eftermiddag. Vi började göra ett ultraljud och man såg direkt fostret, de mättes till vecka 9+0 och enligt mitt senaste ultraljud skulle jag vara i vecka 9+2 den dagen. Men vi såg inget hjärta slå. Vår lilla älskling i magen levde inte längre. Jag förstod det direkt när han letade efter hjärtat. Så tårarna började rinna längst med kinderna.

Vi fick en ny tid nu i måndags för att vara helt säkra att hjärtat slutat slå och för att sen få remiss för medicinsk behandling för att få ut fostret. Som jag var inställd på så fanns det inget som levde. Idag fick vi tid till en barnmorska för att ta första tabletten i behandlingen och imorgon är kuren som ska sätta igång allt så jag får ut vår lilla böna.

Jag börjar med att berätta detta och kommer snart skriva om hur jag mår, mina tankar och allt annat. Vill inte att inlägget ska bli längre än vad det redan är. Har hört lite olika statistik men cirka 15-20% slutar i missfall. Så det är något som är rätt vanligt. Dock pratar inte folk om det. Trots att det är så vanligt så känns det som hela ens världen går under.