Att vara patient istället för sjuksköterska

Att vara patient eller snarare anhörig till patient har verkligen gett mig så mycket. Nu är det ju så att Elton är patienten men då han är en bebis så blir det ju jag och Tom som sköter allt runt om honom och det känns lite som man själv är en patient. Jag kan säga att denna tiden som varit och som vi kommer ha framför oss kommer hjälpa mig mycket i min roll som sjuksköterska. Man har nu en helt annan förståelse för hur det är att vara patient. Även om man lärt sig mycket i skolan om hur människor agerar osv speciellt vid oro så förstår man det så mycket bättre nu. Jag kan lättare förstå varför personer kan bli arga och irriterade på vården för jag sitter själv i den sitsen just nu. Ibland önska jag att jag inte hade så mycket förståelse pga av mitt yrke. När läkaren är sjuk och möten blir inställda så tänker jag bara "det är så det är, läkare är också människor och kan vara sjuka eller vabba". Så jag är alltid trevlig mot den som ringer och berättar att våra besök blir inställda. Men nu börjar jag bli trött på det. Vi har ju knappt haft några möten de senaste 1.5 månaderna Vi hade bestämt att vi skulle ha möten 1 gång i veckan så det är därför en stor besvikelse.

Vi hade ett möte 20 dec men då hände inget på det mötet då vår läkare Vabbade. Så vi fick ett nytt besök bokat 8 jan. Men då blev det inställt igen. Vi har fått ringa som galningar för att försöka få någonting att hända. Tillslut lyckades vi få ett telefonsamtal med läkaren i fredags. Vi blev lovade att få ett möte så snabbt som möjligt men idag ringde sköterskan och sa att vi får tid för ett möte den 31 januari. Det är över 2 veckor dit och jag tackade för tiden och sa att vi ringer om det är något. Detta för att jag har en förståelse om bristen på personal inom vården. Så ibland önskar jag att jag inte hade förståelse utan blev en jobbig och otrevlig förälder som inte accepterade detta. Men den där "jobbiga" föräldern är egentligen inte jobbig, utan det är ju en följd av ens oro och att man vill det bästa för sitt barn.

Under denna resan så har jag lärt mig hur viktigt det är att man inte lovar att läkaren ringer samma dag. För man sitter där hemma och vågar inte göra något för att missa samtalet från läkaren, och sen blir man riktigt besviken då läkaren inte ringer. Detta har vi varit med om så många gånger nu och man blir frustrerad. Vi har även suttit i bilen påväg till möte och de ringer 30 min innan mötet börjar och säger att läkaren är sjuk. Vi har verkligen haft oturen på vår sida.

Jag förstår också vad patienter och anhöriga menar när de sagt till mig på jobbet att det är svårt att vara sjuk. Det är svårt att få hjälp och att få kontakt med vården. När man mår dåligt så orkar man inte alltid jaga all personal eller kämpa för att få en tid. Det är som att vi har blivit lovade 2-3 gånger att vi ska få kontakt med psykolog för att samtala om allt som har hänt. Men ändå har ingen ringt oss för att ge oss en tid eller någon kontakt. Så därför ger man tillslut upp. Tänk då om man själv är allvarligt sjuk och inte har någon runt om sig. Samma sak som vi två gånger har fått be läkaren förnya vårt intyg till försäkringskassan angående VABB. Men detta har de glömt så idag fick jag ringa för 3:dje gången och be om detta.

Detta blev lite av ett gnällinlägg men nu är jag mamma till ett allvarligt sjukt barn och inte sjuksköterskan Linda.

Gillar

Kommentarer

Saarabusseee
Saarabusseee,
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229